Vänfunderingar
Vad förehar människan med andra är det socialitet,uppriktighet eller en slump det vi delar med varandra?
Landskap och naturen existerar av en slump och det är vad jag tror på eftersom jag inte är religiös.
Det är lättare att umgås med någon som bor på rätt sidan av sjön men det säger inget om förening mellan individer,
jag känner mer samband med många vänner i tyskland eller i turkiet än vad jag gör med många härikring även om jag har många fina vänner här.
Och om det är intressen om styr så tycker jag att jag borde ha fler polare osm lyssnar på samma musik som mig och som är äkta hårdrockare och punkare!
Förvånansvärt eller så är jag bar väldigt variabel.
Men då vill jag fråga vad det heliga bakom är?
Är det något som går att ta på?
Möts vi av en slump och fortsätter umgås bara, asså jag vet ju hur många som helst som har noll gemensamt så det tror jag inte på.
Är vi för rädda att släppa de vi växt upp med och växt ifrån kanske? Kanske är det många som inte vill hitta nya polare och som vill ha en trygghet och som är rädda att vara ensam?
De personer man måste anstränga sig för att orka umgås med och desom man faktiskt knappt hinner träffa eller kan träffa men när man gör detså har man kul av någon anledning ska man släppa dom?
Jag irriterar mig åtminstone på dom som bor på min sida av sjön men som aldrig tar upp telefon och ringer, men ändå säger hur mycket de sakar mig när vi ses, SUCK har blivit mitt nya favoritord.
Det är så dåligt med framförhållning och mitt intresse kan iaf dö ut!
Ingen mer som känner så?
Jag tror det är viktigt att man har gemensamma intressen men det är långt ifrån allt jag tror mer på beteende.
Fast å andra sidan vissa får ju bete sig som svin konstant och ändå får de vara med, skulle jag vara så skulle jag uteslutas direkt?
Är jag redan så udda att jag inte kan få vara lika jävlig som alla andra eller vad är problemet?
Landskap och naturen existerar av en slump och det är vad jag tror på eftersom jag inte är religiös.
Det är lättare att umgås med någon som bor på rätt sidan av sjön men det säger inget om förening mellan individer,
jag känner mer samband med många vänner i tyskland eller i turkiet än vad jag gör med många härikring även om jag har många fina vänner här.
Och om det är intressen om styr så tycker jag att jag borde ha fler polare osm lyssnar på samma musik som mig och som är äkta hårdrockare och punkare!
Förvånansvärt eller så är jag bar väldigt variabel.
Men då vill jag fråga vad det heliga bakom är?
Är det något som går att ta på?
Möts vi av en slump och fortsätter umgås bara, asså jag vet ju hur många som helst som har noll gemensamt så det tror jag inte på.
Är vi för rädda att släppa de vi växt upp med och växt ifrån kanske? Kanske är det många som inte vill hitta nya polare och som vill ha en trygghet och som är rädda att vara ensam?
De personer man måste anstränga sig för att orka umgås med och desom man faktiskt knappt hinner träffa eller kan träffa men när man gör detså har man kul av någon anledning ska man släppa dom?
Jag irriterar mig åtminstone på dom som bor på min sida av sjön men som aldrig tar upp telefon och ringer, men ändå säger hur mycket de sakar mig när vi ses, SUCK har blivit mitt nya favoritord.
Det är så dåligt med framförhållning och mitt intresse kan iaf dö ut!
Ingen mer som känner så?
Jag tror det är viktigt att man har gemensamma intressen men det är långt ifrån allt jag tror mer på beteende.
Fast å andra sidan vissa får ju bete sig som svin konstant och ändå får de vara med, skulle jag vara så skulle jag uteslutas direkt?
Är jag redan så udda att jag inte kan få vara lika jävlig som alla andra eller vad är problemet?
Kommentarer
Trackback