cizzifreak

Nu vart det intressant va?
Överskriften är lite lockande sådär: jag tänkte på brutal ärlighet och det var ungefär såhär det skulle sagts när tillfälle gavs men nu som inkörd svensk och fjantig medborgare så säger man aldrig vad man tänker i ett krystat läge, undra varför?
Men detta tänkte jag åtminstone och det var väll inte alltför längesedan.

Kan du acceptera att jag inte vill se dig eller umgås med dej så länge du lägger över din dumhet på mig? Nästan hånar mig i det jag gör och förstå att jag inte har intresse för dina Hänt extra framsidor?!
Har du aldrig delgetts en seriös uppgift i ditt sorgliga liv, kan du inte heller kalla dig det du gör lika lite som jag kan säga att jag är en skådespelare om jag aldrig får en skådespelaruppgift. Om jag gör något i min ensamhet så är detta inte heller teater? Så vad du går omkring och kallar dig är ett löjligt spel att väcka uppmärksamhet. Något du lyckas med och det ger jag dig credit för men du gör det på helt fel sätt.
Du spelar i B-ligan och förbereder dig för det riktiga spelet genom övning om du nu övar alls, och nu verkar nöja dig med det men går ändå runt och säger att du är nått. Kom inte hit med ditt skryt och dina sagor, jag orkar bara inte höra en till och den mask du bär hålls stadigt på plats. Bakom finns kaos och osäkerhet, du är svag och lättläslig, du ger mig inte ens sarkasm längre.
Du ser mig inte, du skulle se vilken roll jag spelade om du kände mig och du skulle se vilken roll precision jag lyckats med, om du hade ögon. Jag har spelat detta spel i flera år och du ser det inte. People Change. Kanske hoppet gjorde det, jag trodde det skulle ljusna för dig och det kan tyckas hjulet rullar bakåt i brådska. jag kan se väldigt tydligt och förvisso kan man bli förblindad av känslor men jag gillar faktiskt inte dej.
Rollen du har avskyr jag, än mer än du för du är ju inte dig själv, vem det nu än må vara.
Du gör din roll väldigt bra, kanske var det därför jag "skrattade" i ditt sällskap ett tag men även de roligaste komedier i verkligheten blir tråkiga efter ett tag.
Jag är inte göra slut typen, men en sak står jag vid, eggar du upp min irritation så vet jag att inget förändrats sedan vi sågs sist och då finns det helt enkelt inget mer jag kan göra för dig.
Jag kommer tala tydligt och helt uppriktigt så som nu, det känns bra att få det ur sig, som ord som växt till en jävla växt av svordomar.
Du är bortskämd, du är högre stående i din roll (observera roll) då jag inte vet vem du är egentligen.
Du tar energi och din dumhet är som pesten som gör det svårt att andas och gör att jag helst vill slippa se dej.
Jag ska inte krossa ditt hjärtformade leende och inte heller ska jag förbanna dig för dina misstag då du inte kan förstå dom.
Du hörde inte av dig, du tror du känner mig och värst av allt du tror du kan kära med mig, snällhet kan lika mycket vara en demon och hos mej en av de största som jag innehar.
Mitt tålamod är sinnesjuktligt långt, och min osäkerhet i hur jag ska hantera den jag tror du är har gjort att jag inte konfronterat dig men också har jag låtit bli för att jag ser inga poäng att ta hem, rent bildligt.
Att prata med dig är som att banga en tennisboll mot väggen, den studsar tillbaka med samma ord som om du inte kunde förstå vad jag säger.
Din söthet hjälper dig på vägen i livet medens du omges av förakt för ditt beteende, det du inte ser lider du inte av men som egen terapi skriver jag ändå och kommer ändå att berätta det för dig.
Ge dig en chans att få höra vad alla andra tänker utan bitterhet eller avsmak, utan kurragömma, rakt på.
Nu är det fakta:

Du lånar ut din kärlek, du har sönder andras ägodelar utan gengäld.
Du spelar falskspel och drar kortet "vi är så bra polare" för ofta.
Du omprioriterar de som kunde vara dina riktiga vänner
Du talar sanning i egen vinning annars går det bra med vad som helst.
Du har inga egna vänner utan snor andras och pratar galla som svider.
Du unnar ingen lycka om du inte kan se den eller om den är bättre än din, då tar du den, eller förstör den.
Du använder dina kroppsdelar till att väcka uppmärksamhet då du inte har något vettigt att säga och drar dig inte för att blotta andra för din vinning eller för få minuter av uppmärksamhet.
Du är elak, ostabil och har aldrig varit trogen dig själv, vem du nu är så länge jag känt dig.
Du kan gråta, skratta och göra allt dedär vi andra kan men bara om du samtidigt ser dig i spegeln, din fåfänga ger din bakslag då du överproducerar allt.
Du har ingen vinterjacka som får dig att se tjock ut, du säger du inte är modell men har bara sådana bilder av dig själv.
Du kan inget ovanligt och nöjer dig med det, du för folk bakom ljuset och är så naiv att du inte ser varför ingen vill umgås med dej utan gengäld. Det är bara de som innehar din kvalité av kvantitet som orkar eller som av ren lust hålls vid din sida. Du är trots att en jävel i sängen, det vet jag för jag har legat med dig.
Du är snygg och dum, naiv och falsk du är en tjuv med samvete som inte kan tala sin sanning, du tål inte nederlag och flyr fältet vid dessa tillfällen och inget vet vem du är, inte ens du.
En fråga jag vill ställa är ändå? Hur kan du lyckas med allt detta när du är så jävla blåst?
Du måste vara en hycklare, och kanske är du inte så jävla dum men tur har du.
Du har påverkat mig för evigt, jag glömmer dig aldrig men jag ska heller aldrig mer se dig.

De som inte vill läsa det jag skriver med sanslösa undertexter kan ju läsa mina vardagligare inlägg, det händer ju rätt så mycket nu.
Vart iväg förra veckan och sökte högskolan i Göteborg, gick tyvärr inte vidare men jag var nöjd ändå. Hann träffa min moster också, se Fågelkonferensen och dagen innan jag åkte spelade vi in en kortfilm baserat på manuset Vita elefanter där jag spelar en tjej med filosofiska tankar och beteende kan man säga, den gjordes inför Göteborgsfilmfestival.
Fågelkonferensen måste jag säga är ett ytterst bra namn på mer än vad de nödvändigtvis rakt av förknippas med, jag ser faktiskt en bild framför mig med en rad olika personer vars uttryck påminner om fåglarnas. Ögon av glas, vick med huvudet i sidled och ett ändligt tänkande om det som man aldrig säger högt med ord men som syns med varje rörelse och blick, ögon av glas avslöjar så mycket mer än ögon som livet syns i.
På tisdagen efter Göteborg försökte man jobba med manus och klargjorde analys av Tartuffe. Nu jobbar vi med scener och "ofrivillioffiga scener" kommer mer om det när vi officially are going. Onsdag, berättelser och dans och karaktärsimprovisation. Jag gjorde min Lucy och scensatte min lesbiska tillvaro för mina såkallade föräldrar, riktigt kul impro och efter 1,5 h på scen hade jag ont i huvudet och åkte hem och sov och sen vips så var det fredag, igen. Jag läste texter och började packa eftersom jag ska flytta, det känns okej och nu slipper jag råttorna och jag antar det kommer kännas underbart när allt är klart, har så ont i ryggen nu av att bära på dator och annat. Ångesten gör sig också påmind då min föreställning närmar sig, känner mig lyrisk, spänd och virrig men det är blandat med någon härlig känsla också, ungefär som när man är förälskad.
PÅ lördagen jobbade jag igen, inte samma energi som förra helgen men alltid lika skoj, mycket teater i vattnet och fåglarna återkommer, jag gillar inte fåglar inte måsar och inte de där svanarna men det är otroligt kul att imitera fågel. Efter jobbet åkte jag till christoffer och hans fest på hässelby, vräkte i mig pizza och träffade klasspolare, och annat trevligt folk där festens tema var de sju dödssynderna, kan ju inte bli fel:) Mycket roligt, stack sen vidare till Landet och deras 3åriga firnade, träffade Victor, ölade och satt och snackade skit till småtimmarna, det behövdes få pratas och fjantas och sen ringde Marco imorse vid 12 och frågade om jag kunde vicka så det blev jobb idag med på GIH.
Mycket trött nu men et var otroligt givande, få ha vuxensim igen och nya perspektiv, inget ont mot mina barn men det förekommer jämnförelser i människors hjärnor och jag kunde nu jämnföra de barnen med de jag undervisar och klargöra att jag är bra!! Träffade Ann och en annan trevlig tjej också så de va kul det med. Nu så måste jag plugga text, men med tanke på att det låter som om jag aldrig sover så är jag lite skrämd med tanken över att vi nu kommer jobba 3 gånger så mycket framöver. Spännnade, tröttande och motigt men jag älskar det!
Klassen hade också renässans gathering i lördags morse, riktigt kul och mysigt, hann med lunch med kepa och nu är jag väldigt framåttänkade, ideegivare åt mig själv och lite halvt bajsande nya ord och känslor.

Jag målade visst min himmel
i färgerna ur en bruten kärlek
i spegeln såg jag en avbild
av bistert hat, denna omvärld

i ett hål i jorden
grävt av svek
törst och längtan
svepte jag ett skynke om min rygg
av bruten självrespekt och lögner
en liten lögn
det är avståndet till dig
en vidrig sång
vägen till ditt hjärta

en ynklig liten visa
är vägen till ditt leende

min sanning dock
är din stora sorg
att jag inte älskar
är ditt missmod

Jag målar med klarare färger,
nu när bitarna satts ihop med naturens klister
Det finns avstånd till dig och jag vill behålla det så
en ynkling, en sate utan förbättringar
Varför finns övervägandet?

Min största sanning
Jag har varit utanför mig själv länge
Dansat i mörka skynken och gått bort mig själv i ormens gap
Att jag inte älskar någon drar i andra trådar
Smilgroparna finns där ännu

min sanning dock
är din stora lydnad
jag vill att du försvinner, jag kan tänka mig leva i världen nu
Hat är inget, likgiltigheten är grymheten
Den gentemot dig jag önskar jag hade

Se på lyckan i min hand
staplandes små första steg
vaknat ur sin dvala så pigg

vännen, se på min hand
moderligt värmande så stark
med livet skrivet i sin kupa

knappt är gårdagen förbi
då var den blott ett stycke kol
ja, släckte både lycka och hopp

dessa händer
begraver kärlek

Glöm alla uttryck,gester och tankegångar du haft, ändra hela ditt sätt att tänka. Allt du gjort tidigare är som bleka erfarenheter utan större betydelse, som när man hittat rätt så bleknar allt annat.
Var en skugga som förmedlar utan att ge ifrån sig en gnutta av sig själv, existera som den roll du spelar i, spelet, livets spel, allt är spel.
Ena spelet mera tragiskt eller lyckligt än de andra. Att bli ett med konsten som den lilla del du kan ge, älska den du är och det du gör men kom ihåg att inget med just dej är helt särpräglat, förlåt att jag spräcker er dröm med nålen som i en ballong, men någon stans där ute finns någon som tänker likadant som du. Det enda unika är din kroppsmassa och den plats du upptar, inte dina tankar, inte din fantasi eller dina egenskaper. Känn ingen rädlsa och inget behov av trygghet i ditt arbete, blicka framåt och lev i nuet och våga existera i ovisshetens mörker. Glädjs åt att det du ägnar dig åt inte finns på riktigt men kan kännas dock så mera verkligt och påtagligt än så mycket annat i livets gråa stunder. I livet finns få stunder utan grått vardagligt och att ständigt få befinna sig i de där särskilda ögonblicken är för mig mycket värt. Arbetet att hitta spelet, konsten lever inte när det blir äkta, den måste stanna i spelet, livets spel och förstå att livet är ett spel och att det är själva livet jag pratar om, jag har vänt om och sett tillbaka men jag kommer aldrig tillbaks dit.
I fantasin jag innehar lever orkestrar och elgitarrer, glada tjocka gubbar, munspel och dumhet, fjollighet och lycka men också sorg och vedmodhet.

Jag brinner starkt för min uppgift, isolerar mig med den och dansar hand i hand med mycket som de som befinner sig utanför konsten aldrig kommer förstå.
Jag har hittat hem, jag lever medans undermedvetna toner spelas i det jag ännu själv inte förstår och så har jag som vuxit fast i tillgivenhet.
Bort med prestationer, bort med att "visa" något för det är ändå aldrig mig som utan spelet någon ser, mina prestationer e bundna med jaget och inte med livets karaktärer, de som tagit plats, som sitter kvar har jag också tagit en bit utav så hur kan jag någonsin bli densamma? Jag har alltid tagit från de roller jag haft i livets alla spel, men det går fortare nu.
Inget ska visas upp för visandets skull, som i en fotbollsmatch man kommer dit för att spela, lira. Eller ja de flesta gör väll det?
Hittar du din tacksamma uppgift så är det ingen som ifrågasätter överrenskommelsen och det är just detta jag hoppas lyckas med. Det finns fantastiskt och katastrof, det finns inga gråzoner de är för mig utsuddade.
utplånade med det gamla jaget och begravda med den sista osäkerheten och dunkla rädslan.
Jag är inte rädd längre. Jag är ju hemma. !