Konstens betydelse
Glöm alla uttryck,gester och tankegångar du haft, ändra hela ditt sätt att tänka. Allt du gjort tidigare är som bleka erfarenheter utan större betydelse, som när man hittat rätt så bleknar allt annat.
Var en skugga som förmedlar utan att ge ifrån sig en gnutta av sig själv, existera som den roll du spelar i, spelet, livets spel, allt är spel.
Ena spelet mera tragiskt eller lyckligt än de andra. Att bli ett med konsten som den lilla del du kan ge, älska den du är och det du gör men kom ihåg att inget med just dej är helt särpräglat, förlåt att jag spräcker er dröm med nålen som i en ballong, men någon stans där ute finns någon som tänker likadant som du. Det enda unika är din kroppsmassa och den plats du upptar, inte dina tankar, inte din fantasi eller dina egenskaper. Känn ingen rädlsa och inget behov av trygghet i ditt arbete, blicka framåt och lev i nuet och våga existera i ovisshetens mörker. Glädjs åt att det du ägnar dig åt inte finns på riktigt men kan kännas dock så mera verkligt och påtagligt än så mycket annat i livets gråa stunder. I livet finns få stunder utan grått vardagligt och att ständigt få befinna sig i de där särskilda ögonblicken är för mig mycket värt. Arbetet att hitta spelet, konsten lever inte när det blir äkta, den måste stanna i spelet, livets spel och förstå att livet är ett spel och att det är själva livet jag pratar om, jag har vänt om och sett tillbaka men jag kommer aldrig tillbaks dit.
I fantasin jag innehar lever orkestrar och elgitarrer, glada tjocka gubbar, munspel och dumhet, fjollighet och lycka men också sorg och vedmodhet.
Jag brinner starkt för min uppgift, isolerar mig med den och dansar hand i hand med mycket som de som befinner sig utanför konsten aldrig kommer förstå.
Jag har hittat hem, jag lever medans undermedvetna toner spelas i det jag ännu själv inte förstår och så har jag som vuxit fast i tillgivenhet.
Bort med prestationer, bort med att "visa" något för det är ändå aldrig mig som utan spelet någon ser, mina prestationer e bundna med jaget och inte med livets karaktärer, de som tagit plats, som sitter kvar har jag också tagit en bit utav så hur kan jag någonsin bli densamma? Jag har alltid tagit från de roller jag haft i livets alla spel, men det går fortare nu.
Inget ska visas upp för visandets skull, som i en fotbollsmatch man kommer dit för att spela, lira. Eller ja de flesta gör väll det?
Hittar du din tacksamma uppgift så är det ingen som ifrågasätter överrenskommelsen och det är just detta jag hoppas lyckas med. Det finns fantastiskt och katastrof, det finns inga gråzoner de är för mig utsuddade.
utplånade med det gamla jaget och begravda med den sista osäkerheten och dunkla rädslan.
Jag är inte rädd längre. Jag är ju hemma. !
Var en skugga som förmedlar utan att ge ifrån sig en gnutta av sig själv, existera som den roll du spelar i, spelet, livets spel, allt är spel.
Ena spelet mera tragiskt eller lyckligt än de andra. Att bli ett med konsten som den lilla del du kan ge, älska den du är och det du gör men kom ihåg att inget med just dej är helt särpräglat, förlåt att jag spräcker er dröm med nålen som i en ballong, men någon stans där ute finns någon som tänker likadant som du. Det enda unika är din kroppsmassa och den plats du upptar, inte dina tankar, inte din fantasi eller dina egenskaper. Känn ingen rädlsa och inget behov av trygghet i ditt arbete, blicka framåt och lev i nuet och våga existera i ovisshetens mörker. Glädjs åt att det du ägnar dig åt inte finns på riktigt men kan kännas dock så mera verkligt och påtagligt än så mycket annat i livets gråa stunder. I livet finns få stunder utan grått vardagligt och att ständigt få befinna sig i de där särskilda ögonblicken är för mig mycket värt. Arbetet att hitta spelet, konsten lever inte när det blir äkta, den måste stanna i spelet, livets spel och förstå att livet är ett spel och att det är själva livet jag pratar om, jag har vänt om och sett tillbaka men jag kommer aldrig tillbaks dit.
I fantasin jag innehar lever orkestrar och elgitarrer, glada tjocka gubbar, munspel och dumhet, fjollighet och lycka men också sorg och vedmodhet.
Jag brinner starkt för min uppgift, isolerar mig med den och dansar hand i hand med mycket som de som befinner sig utanför konsten aldrig kommer förstå.
Jag har hittat hem, jag lever medans undermedvetna toner spelas i det jag ännu själv inte förstår och så har jag som vuxit fast i tillgivenhet.
Bort med prestationer, bort med att "visa" något för det är ändå aldrig mig som utan spelet någon ser, mina prestationer e bundna med jaget och inte med livets karaktärer, de som tagit plats, som sitter kvar har jag också tagit en bit utav så hur kan jag någonsin bli densamma? Jag har alltid tagit från de roller jag haft i livets alla spel, men det går fortare nu.
Inget ska visas upp för visandets skull, som i en fotbollsmatch man kommer dit för att spela, lira. Eller ja de flesta gör väll det?
Hittar du din tacksamma uppgift så är det ingen som ifrågasätter överrenskommelsen och det är just detta jag hoppas lyckas med. Det finns fantastiskt och katastrof, det finns inga gråzoner de är för mig utsuddade.
utplånade med det gamla jaget och begravda med den sista osäkerheten och dunkla rädslan.
Jag är inte rädd längre. Jag är ju hemma. !
Kommentarer
Trackback